1802-1828 Richard Parkes Bonington Locations English painter. His father, also called Richard (1768-1835), was a provincial drawing-master and painter, exhibiting at the Royal Academy and the Liverpool Academy between 1797 and 1811. An entrepreneur, he used his experience of the Nottingham lace-manufacturing industry to export machinery illegally to Calais, setting up a business there in late 1817 or early 1818. In Calais the young Richard Parkes Bonington became acquainted with Louis Francia, with whom he consolidated and expanded whatever knowledge of watercolour technique he had brought with him from England. Under Francias direction Bonington left Calais for Paris where, probably not before mid- or late 1818, he met Eugene Delacroix. The latters recollection of Bonington at this time was of a tall adolescent who revealed an astonishing aptitude in his watercolour copies of Flemish landscapes. Once in Paris Bonington embarked on an energetic and successful career, primarily as a watercolourist. In this he was supported by his parents who sometime before 1821 also moved to Paris, providing a business address for him at their lace company premises.  Related Paintings of Richard Parkes Bonington :. | Rouen from the Qualis (nn03) | Beach in Normandy | Henri III | On the Coast of Picardy | A Venetian Scene |
Related Artists:
Ferdinand Leeke
German, 1859-1925
Eduard Gaertner
1801-1877 German Eduard Gaertner Gallery German painter and lithographer. His father was a master carpenter and his mother a gold embroiderer, and he had his first drawing lessons in 1811 in Kassel, where he had gone with his mother after the occupation of Berlin. After returning to Berlin he became in 1814 an apprentice painter at the Kenigliche Porzellanmanufaktur; and from 1821 he studied under Carl Wilhelm Gropius (1793-1870), then engaged as a painter of stage sets at the Kenigliches Theater in Berlin and also known for his townscapes. Here Gaertner developed skill in the rendering of perspective. He first exhibited at the Akademie der Kenste, Berlin, in the following year. In 1824-5 he was commissioned to paint interior views of Berlin Cathedral (see fig.) and the chapel of the Schloss Charlottenburg (both Berlin, Schloss Charlottenburg). In return, he was granted funds to enable him to spend three years in Paris, where he studied under Francois Bertin. Gaertner views of Paris already show his gift for lighting and use of staffage. His special ability lay in his understanding of the character of a city as the work of its inhabitants. After his return to Berlin he swiftly established himself as the leading painter of urban views, which he regularly showed at Berlin Akademie exhibitions. Interest in this genre grew along with the spate of building activity in Berlin after the end of the wars against Napoleon. There was a fresh interest in paintings of new buildings in particular, intended for a local rather than a visitors market. Two large views of the former Berlin Schloss, The Schleterhof and The Eosanderhof (both 1831; Potsdam, Neues Pal.), show Gaertner bold use of light and shadow. With the six-part panorama View over Berlin from the Roof of the Friedrich-Wedersche Church (1834; Berlin, Schloss Charlottenburg) Gaertner showed the spread of the city by this time. After painting a replica of this work for the Prussian king daughter Alexandra Feodorovna, Empress of Russia, in 1835-6 (St Petersburg, Hermitage), Gaertner visited Russia in 1837, and again from 1838 to 1839, staying in both St Petersburg and Moscow. He completed a large number of city views, including a three-part view of The Kremlin (1839; Berlin, Schloss Charlottenburg), commissioned by Frederick William III. With the death of the Prussian king in 1840, Gaertner lost his most powerful patron and interest in his work began to wane as it came to seem too stiff and objective to Romantic sensibilities. Gaertner tried to adapt to the change in taste, adopting a more painterly approach; in particular, he paid attention to effects of lighting. The vogue for city views had passed its peak, however, and Gaertner turned to landscape painting. Journeys to Prague in 1841-2, through West and East Prussia in 1845-6, and to Silesia in 1848-51 introduced new subjects; but it was architecture rather than setting that most engaged Gaertner attention. At this period he occasionally also invented ideal landscape settings for real buildings, as in the Ruined Monastery of Lehnin in an Imaginary Mountain Landscape (Berlin, Schloss Charlottenburg). Gaertner also produced watercolours of interiors and lithographs of both landscape and city views; but after the middle of the century his productivity in all respects dwindled. (An example of his work from this period is his oil painting of the Bauakademie and Friedrich-Wedersche-Kirche in Berlin (1868; Berlin, Tiergarten, N.G.; see SCHINKEL, KARL FRIEDRICH, fig. 2).) The rise of photography appeared to be making the architectural painter redundant.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.